Västgötaspetsen är som mest välmående om den inte missunnas att få delta i familjens vardagliga liv. Den älskar också att få röra på sig och hänga med på allt. Den gillar absolut inte, att sitta inlåst i någon rastgård! En helt underbar familjehund, att träna och tävla i lydnad med, freestyle, rallylydnad, viltspår eller i agility. Även som boskapsvallare, som den i alla tider använts som. Kort sagt, den blir vad du gör den till! Har hört att den kan valla även ankor och får, om det är detta som påbjuds.

Västgötaspetsen älskar barn och de blir ofta en utmärkt kamrat då den är pigg på allt roligt som sker. En lagom stor hund som är robust byggd och tål en och annan kram, fast då under överinseende av vuxna då barn bör ha undervisats i hur de skall behandla och respektera hunden.

På promenader befinner de sig i närheten. En del gillar att knalla bakom en medan andra springer lite före för att sedan vända sig om för att se så att man säkert inte har förirrat sig bort någonstans.

På många sätt är västgötaspetsen ett bra val för den oerfarna hundägaren då rasen är lättskött och den har ett stabilt och positivt psyke.

I pälsen fastnar inte mycket och regnvatten tränger inte igenom "rocken"!

Den "pratar" med hela sin kropp och att ha ögonkontakt är väldigt naturligt för den. De har en stämma som kan låta hur som helst och mycket. Det är därför viktigt är att tala om för den HUR mycket den skall prata.

Västgötaspetsen är lättfostrad och är en mycket intelligent hund som snabbt lär sig saker som presenteras för den. Ibland glömmer man hur unga de är, just för att de så snabbt, blir duktiga.

Mycket humor ryms i den kroppen, och den älskar att visa upp och "stolla" sig, när det kommer folk eller fä.

De gillar att brottas tillsammans med sina artfränder och även att ha dragkamp. Mycket kroppskontakt vill de ha och de ligger gärna tillsammans och så att säga "slänger käft"! D v s. rullar runt på rygg, bredvid varandra och försöker bita (gapa) om varandra.

Kan man dessutom få vara lös och springa i kapp, då är lyckan fullständig. Att leka och ha kul är det bästa som finns.

En tuff hund som larmar när någon kör in på gården eller ringer på dörren men är absolut ingen aggressiv hund. Den är inte heller någon slagskämpe utan är vänligt inställd mot alla hundar. Som alla hundar kan den givetvis ha en del att tycka om just svarta eller lång-håriga hundar, där de inte riktigt kan se tydligt vad de är för några och om de är vänligt sinnade.

Inte mycket pälsvård behövs men att kamma den en och annan gång är nödvändigt. Den har en underull som den fäller, två gånger om året och då är det bra om man hjälper till, plus att de uppskattar omvårdnaden. Badas är inget de egentligen behöver utan det är nog mest vi som tycker att de skall detta. Själv badar jag kanske när jag tycker att pälsen är i fetaste laget eller att de själva har försökt bättra på sin lukt då de varit ute och hittat ett härligt ställe att rulla sig i / på!

Öronen skall rensas och klor klippas. Ögonen behöver ingen direkt skötsel, förutom att man ser till så att det inte sitter en massa smuts där.

Rasen har inte några rasbundna allergier eller andra bekymmer utan är mycket frisk och hälsosam. De tillhör en av de få raser som inte ingår i SKK:s (Svenska Kennelklubben) hälsoprogram och som, är samlingsnamnet för SKKs centrala registrering och åtgärdsprogram riktade mot genetiskt betingade sjukdomar och defekter.

Rasklubben heter SKV och det står för - Specialklubben för Västgötaspets.  Flera gånger / år anordnar de specialutställningar på olika platser i Sverige.  På huvudutställningen erbjuds också att tävla officiellt i lydnadsklasserna. Där delas det också ut en hel del vandringspriser till bästa ekipage / hund i alla klasser både lydnad och utställning. Även exteriörbedömningar och möjligheten att få prova på vallning. Fyra gånger / år får man dessutom som medlem, en rastidning med trevliga reportage om både sevärt, utställningar och resultat, samt sådant som klubben vill meddela alla.

1943 skrevs den första standarden för västgötaspetsen och då kallades rasen för  "Svensk vallhund". Namnet byttes 1953 till "västgötaspets" och innan dess fanns det inte ens ett namn på rasen. Hundarna var bara "hunn", ute på gårdarna!!! Vill man läsa mer om hur detta gick till eller se bilder på "gamla" tiders hundar, kan man besöka rasklubbens hemsida.